Brasien

"Ni kommer fa en jattekulturchock!", "At bara varm mat", "Mumbai ar den intensivaste staden, ni kommer nog vilja ta en paus efter det...", "Ni kommer att se otroligt mycket fattigdom" jattemycket folk! osv.

Alla dessa pastaende tog jag lite med en nypa salt. Tankte att jag visste ju att jag skulle fa en chock, sa lite forberedd tyckte jag mig vara.
ICKE! Det finns Inget har som ar lite som hemma, vi ar verkligen en minoritet och det kanns. Jag har aldrig kannt mig sa malplacerad. Varit sa malplacerad... Folk pa gatorna ar till 90 % man och alla kvinnor ar kladda i fantastiska saris och sen kommer vi, i 3/4-byxor, t-shirt och et ansikte som ar blekt och mosigt efter allt resande.


Efter 14 timmar pa flyg eller flygplats kom vi 02.00 (er tid)/ 06.30 (var tid) fram till Chhatrapati Shivaji International airport i Mumbai. Med 5,5 timmar till incheckningen pa hotellet var var forsta plan att glida runt pa flygplatsen nagra timmar, kanske sova lite i ett vilorum eller sa. Var tanke var en stor flygplats med affarer och cafeer...
ICKE! Flygplatsen bestod av en lang gang, kantad av soffor och fonster ut mot taxichaufforer och vantande familjer. Tror vi gled runt dar i 20 minuter.. Sen bestamde vi oss for att ta en taxi in till stan och se om vi kanske kunde fa tillgang till hotellrummet tidigare, eller bara lamna vara vaskor.
En man pa planet hade tipsat oss om prepaid taxi och det kandes ju som ett bra val for tva vita tjejer som ser trotta och vilsna ut - offer!
Vi fick ett kvitto med adressen pa och ett taxinummer, sen var det ju bara att hitta taxin.. Vi fick hjalp att fa hjalp av en vakt. dvs. han fick en annan man att visa oss till ratt taxi. Sen ville han minsann ha pengar for att han hade gjort det! det fick han inte..

Efter en omstandig resa till hotellet, som bland annat bjod pa byte av chauffor, ett par stannande for radgivning om vagen och otroligt manga "Fan vad nara!!!- ogonblick", sa var vi till slut framme vid hotellet. Vi fick inte checka in, men vi kunde lamna vart bagage i ett litet rum. Receptionisten erbjod oss aven att sitta dar och vanta.
HA! skulle Vi, de fantastiska kusinerna, som ar har for att uppleva sa mycket som mojligt och som klarar av vilka utmaningar som helst, sitta inne pa ett hotell och uggla i fyra timmar?
ICKE! vi begav oss direkt ut pa gatorna i jakt pa mat och "kanske nagot mysigt frukoststalle eller cafe". Vi holl oss i alla fall en gata, vi insag att vi inte skulle krangla oss bort for mycket om vi nagonsin ville hitta tillbaks.
Det var inte mycket stallen oppna kl 8 pa en sondag och definitivt inga mysiga cefeer (om det nu ens finns nagra haromkring?). Vi hamnade pa ett litet kyffe med en meny med oandligt manga olika ratter, sa vi bestallde in tva av det enda Maria kande igen - Bhelpuri. Det var en liten kompott av friterade brod och... curry? jag vet faktiskt inte vad som var i den.. Men den var kall, och god! (Ja ni laste ratt, vi at den kalla maten! och jag har inte dott an! Take That!!). Nar vi satt dar, omringade av tusen anstallda pa en 20m2 restaurang och jag hade en flakt rakt i mina redan torra och trotta ogon, erkande jag att jag trampade runt har i ett par alldeles for stora skor. Och nej, det var inte att jag hade gympaskor och alla andra sandaler, eller att jag hade rakat fa med mig Jakobs roddbatar istallet for mina egna. Det ar en metafor! Fattar ni val..
Trots det valde vi att trampa runt pa gatorna lite till, bli bonade om pengar fran en kvinna utan hander och en liten flicka som var precis sa sot som de i radda barnen-reklamerna. Vi stotte pa gatukor och folk som bar tunga laster pa huvudet och barfotabarn och arbetare och fina hus och fula hus och smutsiga grander och spinkiga katter och glada hundar.

Maria holl god min, skulle vara stark och forsoka fa mig att uppskatta lite mer. Men med 3 timmars somn pa tva dygn, jet lag och kulturchock, blev jag grinig och missnojd och fick till slut igenom att vi skulle ga tillbaks och vanta pa hotellet istallet.

Dar gomde vi oss. I det lilla vantrummet satt vi och gomde oss och spelade yatzy.
Vi satt pa hotellet och ugglade i 2 timmar och VAD SKONT DET VAR!
Jag fick grata lite for att jag saknar Jakob, Maria fick slappa den goda minen och vi erkande oss for dagen besegrade, eller rattare sagt krossade av Mumbai.

Men imorgon! Imorgon tar vi dig din javel!

Svettiga kramar / Julia